Först känns det ingenting. Sen kommer besvikelsen. Sen kommer rädslan. Och sen är man bara vilsen ute i skogen och vandrar.
Jag önskar att jag levde som jag lär!
Det finns saker som gör den starke ovis, min last är kärlek. Just nu befinner jag mig i en svacka där jag är gladast i världen - där inget besked kan ta ner mig från jorden. Trodde jag! men nu står jag här igen lika korkad som vanligt, precis samma visa och precis samma svek som alla gånger innan - När ska man lära sig att allting inte alltid blir som man tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar